Sara Smith

Idag är det vår elvaårsdag, och jag minns vår första träff som om den vore igår. Samtidigt är det som om vi känt varandra.. ja, för alltid. Av de här elva år, har vi bott under samma tak i tio år, och med det följer stunder av utmaningar, men så även starkare känslor. På många sätt formar par varandra, liksom utvecklar en god kännedom om den andra. Kännedomen om de små saker som ingen annan känner till, sådana som utmärker partnern till just sin egen partner. En slags telepatisk kommunikation börjar ta form. Den tysta, ändock tydliga kommunikationen oss partner emellan kommer väl till pass i stunder då vi må finna oss i samma sjuka, dömande eller provocerande tanke bland främlingar eller lättkränkta PK-individer till bekanta, eller om vi helt enkelt vill runda av någonstans, och planerar – telepatiskt – lika vattentäta som godtagbara ursäkter till att avvika.

Vi har stöttat och motiverat varandra i såväl nya, spännande kapitel, som i svåra tider. Även så med våra fobier. I mitt fall, har spindlar (och getingar, men hatet som jag hyser dem, liksom den reaktion jag får till följd av det, kräver avsevärt längre tid för att kunna hantera och slutligen bemästra) varit en fobi som Max stöttat mig med, i stort sett sedan de första veckorna ihop. På den tiden, stod jag knappt ut med blott vetskapen att vi hade en spindel lika liten som en punkt i typsnitt Arial Rounded MT Bold med storlek 14 på andra sidan lägenheten. Dess existens i vårt hem var skräckinjagande nog. Sedan dess har jag lärt mig acceptera punktsmå spindlar, men även större spindlar, vars många (äckliga) ben är märkbart synliga. Typiska ”källarspindlar" har jag svårt för än idag, men om jag får säga det själv, har jag blivit mycket bättre på att hantera dem – oavsett storlek.

Bloggen lever, om än så bara knappt. En mycket god vän i grannlandet Norge föreslog ett återupptagande av bloggen, som sedan 2017 hamnat i skuggan av studier och Netflix-stream. Vid ett fåtal tillfällen, har jag öppnat upp bloggen i syfte att visa - eller bevisa något för att styrka min teori - som dyker upp i ett samtalsämne. Hursomhelst, var jag övertygad om att bloggandet skulle rinna ut i sanden, tillfreds med vardagen och brydde mig föga om bloggen - tills jag insåg att jag inte längre kom ihåg lösenordet till den. Då rådde - och prioriterades - åtgärder för att lista ut det promt. Likt ett barn som åter får upp ögonen för en leksak, som han eller hon på senare tid avvisat, i samma ögonblick som en annan unge lyfter upp den. Bloggen är min utslitna, smutsiga nalle som jag klamrar mig fast vid än idag (tydligen).

Utöver min sjuksköterskelegitimation och tjänstgöring på sjukan, är det inte mycket som har förändrats sedan föregående blogguppdatering. Jag har även lärt mig att dricka ljummet/kallt kaffe (vilket förvisso hänger ihop med min nya profession, ty så fort jag hällt upp en varm kopp larmar en patient eller så ringer en anhörig), temperaturen kvittar, så länge jag får min dagliga dos koffein.

Måhända att Netflix upptar ett par timmar om dagen än, men den tjänsten ligger numera på en tredje plats, efter böckerna och experiment i köket. I experimentväg har pasta (för vem gillar inte pasta?) utgjort 95 %, men jag har även bakat såväl småkakor som tårtor. Tårtorna, som har bakats till babyshowers, har jag improviserat ihop från första äggknäckningen till sista dekoren. Estetiken tåls att övas på, men huvudsaken har varit att samtliga varit ätbara. Diskhögen som följt var oändlig, men till skillnad från mina karamellfärgade händer, var bevisen i bunkarna och matberedaren lättare att undanröja. Efter senaste tårtbaket, såg det ut som om jag antastat en smurf.