Mognadsprocess
Det sägs att man mognar och blir visare med åren. Ifall mognadsdelen inbegriper även hudkostymen, så kan jag intyga om att åtminstone min hy visat sig mer mogen redan, tack vare mina eminenta gener från båda sidorna. Huruvida jag blivit visare, kan vi spinna vidare på om några år, så håller jag er kvar med en cliffhanger.
Det som utmärker sig tydligast med åren är ändå preferenser, bland annat när det kommer till mat och dryck. Under barndomen var mina favoriträtter spaghetti med ketchup, korvstroganoff utan korven och McDonald’s - vilket egentligen förklarar varför jag blev som jag blev.. Nåja. Mina favoriter har inte blivit sundare när jag passerat 30 – kanske till viss del - men i överlag är ”nyttigheten” marginell.
Jag är en mästare på att finna tonvis med ursäkter till varför jag förtjänar att unna mig Hawaii med vitlökssås, ta ”en sista” skiva brieost eller ett (par) glas rödvin till spaghettin, som jag numer äter med även köttfärssås.
Som 20 åring, var jag ingen finsmakare, utan jag drack i princip första – tillsynes - bästa vin som fanns att tillgå och brydde mig föga om typ av druva. Idag, däremot, har jag mina favoriter beträffande såväl ursprungsland som druvsort. Häromkvällen, när herrn och jag var ute och åt, provade vi ett nytt vin till middagen, som vi lät restaurangägaren utse till oss. Vi blev positivt överraskade och inledde en diskussion om vilken druvsort det kunde röra sig om. Utan att känna oss helt säkra, ty vi är inga experter riktigt än, frågade vi serveringspersonalen. Efter att han stolt responderade med varumärkets titel på det vinet, övergick den unge servitörens initiala leende till ett nervöst frågetecken, för vår följande tystnad indikerade att det inte riktigt var svaret vi var ute efter. I takt med en ökad nyfikenhet i detaljer, såsom druvsort, är sannolikheten att jag ställer jobbigare frågor framöver stor. Se upp!
Fiskmåsen kom tidigt i år
Fastän jag länge betraktat mig själv som en nattuggla, finner jag numer en viss tillfredsställelse i de sällsynta stunder då jag vaknar tidiga morgnar innan alarmklockan ringer. (Måhända att jag sakteligen konverterar till morgonmänniska nu när jag passerat 30, vem vet?) Solljuset som tränger genom persienngliporna på morgonen och årliga förökningen i antalet utspottade solrosfrön på innergården, som jag får äran att beskåda när jag öppnar upp fönsterna, indikerar på en fullutvecklad, blomstrande vår och begynnande sommar. Perkolatorns bubblande läte och ljuva doft sprider sig jämnt i hemmet och få av byborna är uppe. Blott jag och pensionärerna längre bort på gatan är vakna… samt en och annan (tusen) fiskmåsar. Det känns som om de dyker upp- och besudlar vårt bostadsområde tidigare för varje år. Lyckligtvis går deras oväsen till stor del att stänga ut. Jag kan nog tala för även våra grannar när jag uppger att fiskmåsarnas, låt säga, förökningsläte är föga upplyftande att höra. Emellertid är durationen kortvarig, och glöms således bort lika snabbt, varvid vardagen kan återgå till det normala igen.
Lik en prinsessa
