Sara Smith

När jag för åtta år sedan träffade Max för första gången, var det ingen tvekan om vilken snygg charmör han är. Jag märkte lika snabbt att han har en viss dragningskraft, och insåg att jag omöjligen kan vara den enda som attraheras av honom.

 

Många dras till honom, av flera skäl. Så enkelt är det. De flesta tror nog att det måste kännas tufft för min del, men jag visste vad jag gav mig in på redan under de första dejterna. Jag kunde inledningsvis skämta om spaning när vi dejtade, men han såg det som en självklarhet och letade efter självsäkra och oberoende individer. Max har egentligen inga särskilda preferenser. Mörk, ljus, ung, lite äldre, det kvittar. Om något krav, är det att de helst inte ska vara för feta, då han ser det som tecken på ohälsa. Med det sagt råder inga konstigheter när han närmar sig de slanka, och de närmar sig honom minst lika ofta som han närmar sig dem. Ett par gånger hände det att jag var med, andra gånger begav han sig ut på egen hand, medan jag gjorde annat. För att spara tid kunde han till exempel ta det i samband med inköp, se om han stötte på någon på vägen till, eller från affären.

 

Det här är något jag höll för mig själv till en början, då jag aldrig träffat en karl som beter sig på det här sättet. Jag visste först inte hur jag skulle förhålla mig till det hela. Jag vill betona att jag inte känner mig mindre värd eller älskad. Jag får den uppmärksamhet och kärlek av Max, även om jag inte är den enda han stryker sig mot. Faktum är att jag är glad, inte enbart för hans skull men även min.

 

Inte nog med att han har spanat efter andra på allmänna platser, så har vi vid vissa tillfällen haft besök hemma hos oss. Faktum är att vi har besök av någon just nu. Vi har aldrig haft en mörk i hemmet först nu, men jag är inte den som dömer. Vi har trots allt pratat om att ha det någon gång och nu har vi det - ända fram till måndag. De här dagarna kan nog leda till en god relation oss tre emellan.

 

Jag har kommit till underfund med att jag verkligen gillar Max förtjusning. Den glädjen borde väl ändå ses som en självklarhet, när ens partner är minst lika beroende av att klappa katter som en själv. Den lille svarta vi har på besök den här gången heter Elton, han är en sibirisk katt med tre ben som jag fullständigt tycker om. Med risk att låta fräck, letade vi trots det efter en annan katt på väg från affären nyss. Har vi ändå vägen förbi, så varför inte? Utekatter finns det gott om!