Distansering – somliga är bättre på det än andra. Fastän rådande pandemi leder till en sådan uppmaning, har främmande svenskar länge försökt att undvika varandra i bästa möjliga mån genom att hålla ett visst avstånd. Det gäller såväl främlingar i affärer som sina egna grannar i samma trappuppgång. Promenader kan också bli luriga, om inte gemene svensk utförligt planerar och utvärderar varje steg och riktning för sig. Ett slarvfel kan annars få förödande konsekvenser i form av att vägarna korsas med någon annan – och förbi gränsen av bekvämlighetszonen, till den grad då svensken överväger huruvida han eller hon ska växla någon form av artighetsfras med den andre, nicka lagom subtilt fast vänligt eller stanna upp för att ”knyta skorna”. I tider som de här, är folk desto mer rädda att stöta på varandra inom ett visst avstånd.

Häromdagen var jag ute på en kort runda för ett jobbrelaterat ärende. Det hade regnat större delen av morgonen, men det fina med jobbet är friheten, som gjorde att jag anpassade min dag efter väder, och tog tillfälle i akt att bege mig utåt när det rådde uppehåll. Många resonerade, liksom jag, att en promenad i solen är trevligare än i regnet. Med det sagt, vistades alla möjliga typer av människor utomhus samtidigt, allt från unga mobilzombies med gamnacke till hurtiga pensionärer med stavgång och moderna tights med en något för figurnära passform som tog längre tid att försvinna ur min näthinna än jag hade önskat.

När jag korsade övergångsstället på tillbakavägen uppmärksammade jag två fruntimmer i ungefär min ålder på andra sidan trottoaren, gående mot samma riktning som jag skulle till. De kacklade på lika snabbt som de bestämt flaxade fram och tillbaka med sina reflexupplysta armar. När de fick syn på mig och upptäckte att jag snart var blott tre meter ifrån dem, reagerade de likt en katt gör när den får syn på kattburen (som bara dyker upp när det – enligt deras logik - föreligger fara) genom att försöka fly. Till skillnad från en katt däremot, vare sig sprang dem eller gömde sig i något oåtkomligt gömställe. Deras kvicka, duvlika ryck med huvudena indikerade på att de ville hålla koll bakåt vilket även avslöjade en viss rädsla att hamna för nära. En detalj som kan vara värd att nämna, är att de här kvinnorna var avsevärt kortare (bedömt 1,55 cm) än vad jag var (cirka 180 cm i mina nya läderstövlar med hög klack).

När jag noterade kontrasten av våra kroppslängder insåg jag lika snabbt som de reagerade, att de kämpade på förgäves. Att dra ned på tempot var inte aktuellt utan att det skulle framstå som om jag lurt förföljde de två stackarna. Nämnde jag att håret blåste åt alla håll och kanter samt att jag bar solglasögon då? För den accessoaren ihop med vilt viftande hår kan ha dramatiserat deras potentiella upplevelse av att bli förföljd, eller jagad, då de inte kunde se om det bakom de mörkgröna glasen dolde sig oskyldigt blåa eller ondskefulla svarta ögon. Vid ett par tillfällen var jag i höjd med dem, gissningsvis för att deras korta ben hade fått nog med mjölksyra av att tävla (eller fly, som sagt) ifrån mig. Jag kan bara föreställa mig all energi som måste gått åt för att hinna ifatt mig på nytt och bibehålla ett tempo som överstiger min normala lugna takt som inte har någon utmattande effekt på mina lite längre ben. Jag funderade på att öppna truten och uttrycka mig fåordigt med en gnutta humor och samtidigt inge dem en trygghet i att jag inte var farlig. I samma veva som jag vände mig mot dem, upptäckte jag skuggan av mig jämte dem och kunde inte undgå från att visualisera Kramer och Mickey x 2 i den. Jag fick avbryta planen, bita mig i tungan och istället passera dem innan jag brast i skratt.

 

Hursomhelst så var det en härlig promenad och regnet föll återigen från de återkommande gråa moln knappt en minut efter att jag anlände kontoret. Frågan är om Mickey 1 & 2 klarade sig undan det ruggiga värdet?

Fastän jag är nöjd och tacksam över mitt val av profession, händer det ibland att jag i stunder som de här när jag varit sjuk, ångrar det och ifrågasätter varför jag inte blev exempelvis översättare istället. Inte nog med lyxen att (förhoppningsvis) få översätta The Simpsons hemifrån (eller vart jag än behagar för den delen), så hade jag dessutom kunnat arbeta framför datorn obehindrat trots symtom, med mackor eller pizza vid min sida. Som sjuksköterska däremot, behöver jag stanna hemma och vänta ut tiden (såvida jag inte väljer att bli en sådan där app-sjuksköterska i framtiden). Måhända att många timmar gått åt att sova då tröttheten varit påtaglig, men under de vakna timmarna måste något ändå ske. Med tiden kom jag på lite tidsfördriv. Till er som är hemma sjuka och inte vet hur ni ska fördriva tiden, följer en lista nedan:

Repetera matematik

Tiden går förvånansvärt fort och det fina med matematiken, är att du kan ge dig själv en ordentlig klapp över axeln när du utan anmärkning får alla, eller åtminstone många rätt. Då förtjänar du belöning i form av glass, som ändå är bra för ömma halsen. Skulle du snarare begå ett eller flera, låt säga "slarvfel", så är du faktiskt sjuk och kan inte riktigt koncentrera dig i ditt tillstånd. Då är det lika bra att du tar en paus, vilar upp dig och äter glass – för din hals. Win-win!

Planera och organisera tråkiga ärenden

Ta tillfälle i akt. Vilka ärenden har du skjutit upp som ändå behöver genomföras, men inte nödvändigtvis av dig personligen? Skapa en lista och överlämna den till ett ombud, som din partner, en förälder, ett syskon etc. Var effektiv samtidigt som du genom den här handlingen dessutom minimerar smittorisken för såväl omgivningen som ditt ombud, som då inte är för nära riskzonen hela tiden och istället får komma ut på frisk luft. Med det, blir ärenden uträttade medan dina nära och kära ombud skyddas från din "smitto-aura".

Drömtydning

I normala fall, det vill säga när jag är frisk eller i alla fall relativt frisk, har jag minst sagt säregna drömmar och vaknar ibland med initialt ifrågasättande eller förundran, som om jag förutsett vissa händelser, stora som små (fastän det i själva verket snarare handlat om många subtila intryck som mitt undermedvetna med tiden snappat upp från omgivningen). En feberdröm, däremot, är desto mer udda i sin karaktär och kan sällan förklaras. Försök tyda dem. Du kommer att upptäcka att det inte går, ty de är trots allt… feberdrömmar. Även för dem som inte brukar komma ihåg sina vanliga drömmar, blir de som uppkommer vid feber svåra att glömma. Tiden går tvivelsutan snabbare när du försöker göra dig klok på dem. Du må bli galen i försök att förstå dig på dem, men inte lika galen som du vore genom att föra konversation med dig själv, i brist på social interaktion.

Naturligtvis ska klassikerna inte förbises. Läs en eller några bra böcker, spela TV-spel, streama Netflix-serier, sms:a som aldrig förr. Är ni födda nollor och därefter, så har ni säkerligen slutat (om ens börjat) läsa de här förslagen, och håller istället på med era appar, vilket förvisso också är tidsfördriv.

Oavsett, så är sysslorna när sjukskriven oändliga.

Vi har länge känt till och hört talats om sådana manicker. Nyheter sprider sig från såväl vänner som utannonserade i tidningar och på nätet. Däremot har jag aldrig riktigt förstått vad som skulle vara så spännande med en sådan. Till lags precis med allt som det redan är, har tanken på att skaffa en till mig – eller oss som par – aldrig uppstått. Kalla mig gammalmodig, men vad är det för fel på det vi redan har? Vi människor har varit nog belåtna innan de kom ut på marknaden. När vi för första gången fick nys om ett sådant objekt avfärdade vi inte idén direkt, ty ingen vet hur vi kommer att se på saker och ting i framtiden. Emellertid upphörde samtalsämnet i fråga relativt fort och vi var överens om att det inte var något för oss. Inte än i alla fall.

Somliga inom vår bekantskapskrets föll för den direkt och kunde inte låta bli att investera i en sådan. Fastän vi inte dömer andra, vill vi hellre se över för- och eventuella nackdelar med att äga en sådan, innan vi faktiskt köper en. Är den verkligen så bra som den utges vara? Ska förväntningarna vara låga eller höga inför eventuellt bruk? Tänk om den är så pass bra och beroendeframkallande, att vi behöver den varje gång och inte kan gå tillbaka till den livsstil som vi hade förut? Hur fungerar den ens? Den ska tydligen gå att fjärrstyra via en app numera. Tänk om mobilen försvinner och hamnar i fel händer? Vill vi ens blanda in mobilen i en sådan gadget?

Igår tillbringades större delen av dagen i ett köpcentrum, huvudsakligen med anledning till att jag var i desperat behov av att trimma luggen och tona över en och annan platinaslinga. Trogen kund som jag är, var ingen annan frisör än min favorit (belägen en bit utanför Blekinge) aktuell, varpå det blev en heldag. Efter att herrn hunnit cirkulera köpcentret några varv och - enligt honom "diskret" – tittat in i salongen, var jag klar och redo att hand i hand strosa runt i butiker. Vi gick förbi en teknikaffär och fick då syn på en viss mojäng. Som av ren slump. Eller? Sagt och gjort, åkte vi hem med en sådan som förvarades tryggt i min handväska tills vi kom upp till lägenheten. Vi hade inga planer under kvällen och tog tillfälle i akt att inviga den. Positivt överraskad, insåg vi fördelarna med en sådan. Vi kommer att ha den i sovrummet, där den gör störst nytta. Vardagsrummet har trots allt redan både DVD-spelare och Playstation, medan sovrummet har blott en TV utan streamingsmöjligheter. Vi är härmed ägare av en Chromecast.

För lite mer än ett år sedan bekantade jag mig med en annan, och fick ett bra intryck; "logisk och trevlig". Emellertid föredrog jag min befintliga ännu och ville inte förändra något med livet. Lite visste jag då, att jag skulle utveckla ett större intresse och fatta tycke för den andra. En oväntad känsla, lik kärlek uppstod. Initialt höll jag det för mig själv och förnekade allt. Jag intalade mig själv om att jag inte tänkte klart och förväxlade mina känslor till annat än de faktiska. För varje påminnelse om den andra, blev det dock svårare att släppa tanken varpå jag senare fylldes av viss skam. Var jag verkligen villig att offra det fina (förvisso inte perfekt, men inget är väl enbart en dans på rosor?) jag har, för att ge mig in i något nytt och främmande? Jag övervägde för- och nackdelar. Risker och möjligheter. En något förträngd längtan ledde till enstaka drömmar. Jag vaknade dels lättad och belåten med verkligheten som den är, dels besviken, för i drömmarna var jag som hög av glädje och stortrivdes med den andra. Jag försökte ta mitt förnuft till fånga. Var den andra ens intresserad av mig eller var det önsketänkande? Min befintliga har trots allt bidragit till en slags trygghet och vissa delar gillar jag ännu. Vilken väg vore den bästa att ta?

Efter mycket om och men ansökte jag till den utannonserade tjänsten till den andra arbetsplatsen (då lika osäker på vilken arbetsgivare jag skulle välja, om jag ens blev erbjuden jobbet) och anförtrodde mig till en person om det här, långt innan jag berättade för sambon eller någon annan. Jag blev kallad till intervju, och kort därefter blev jag erbjuden tjänsten. Fastän jag inte hade börjat på den andra arbetsplatsen än, kändes det som om jag bedragit min befintliga arbetsgivare. Innan jag tog det sista steget mot den nya, berättade jag om mina känslor och framtida planer för chefen. Det fanns inget smärtfritt sätt att förklara situationen på. Det är inte du, det är jag, vore en alltför klyschig replik, men jag var rak på ett så finkänsligt sätt jag kunde. Tiden med den första arbetsplatsen har varit givande, och bytet med följande förändringar kommer säkerligen att kännas konstigt i början. Ändå känns det som om jag fattade rätt beslut genom att välja den andra.

Jag ville lämna avdelningen på ett så professionellt sätt som möjligt (vilket var svårt, ty morgonens sista timme av skuttande och konstanta leende gick inte att förbise trots munskyddet). I enlighet med svensk tradition, hade jag med fika anpassat efter dagens intoleranser och eventuella dieter; en blandad kompott av gluten- och laktosfri, frukt till de som vägrar socker, men till större delen vanlig fika för allätaren tillika livsnjutaren. Vid 06-tiden spelades ” I Want To Break Free” med Queen och kort därefter även ”Final Countdown” med Europe. Ett sista farväl följdes av en inledningsvis sansad hållning och takt från avdelningen, som övergick till en ivrig spurt i raketfart (snabbare än den före semestern) nedför trapporna och ut från Blekingesjukhuset. Jag såg mig inte om, nu blickar jag framåt.

Ikväll firar vi. Måhända att Nyckeln till frihet blir kvällens film, dagen till ära.

 

När vi flyttade från en liten tvåa till fuskbygge till vår rena och hela trea i centrum, hade vi till en början funderat över om vi inte hade förhastat oss i en alltför stor lägenhet för oss två plus katten. Vi hade knappt fyllt ut tvåan med våra dåvarande, få tillhörigheter. I samma veva som kattens spontana utbrott (sådana karaktäristiska kattimpulser som att springa från ena sidan lägenheten till den andra) underlättades och att han inte sprang in i elementen lika ofta, för att inte nämna ett extra sovrum samt närhet till faciliteter, avtog minsta tanke om ifrågasättande av bostadsval.

Intressant nog, gjorde vi en upptäckt när nyckeln lämnades över till oss; lägenheten har ingen balkong. Måhända att vi missade den detaljen under visningen då jag kan ha fastnat i den rymliga garderoben och lockat dit herrn för att lyfta alla fördelar med det utrymmet, och att till och med hans kläder skulle rymmas där inne (inte visste jag då att Max skulle få knappt en femtedel av det utrymmet till sitt förfogande).

Sju år senare vill jag hävda att garderoben trots allt gjort mer nytta och nöje än en balkong hade. Den rymliga garderoben har försett oss med fler möjligheter än vi tidigare hade förutsett, däribland att en enkelsäng får plats och bildar därigenom kortsiktigt ytterligare ett extra rum till övernattare. Den fungerar utmärkt som provisorisk lösning när vi har för mycket stök på knapp tid och istället kan slänga in det mesta där, för att sedan stänga igen dörren när det ringer på dörrklockan. Det gästerna inte ser, finns inte.

Balkong i all ära, men majoriteten av våra grannar röker ute på sina balkonger och pratar grötig nonsens. Förstå mig rätt, jag har ingenting emot att höra grannen berätta att han har köpt en ny rakapparat till sin farbror; ”en sån där Silver Blade – nej One Blade! Han blev glad.”, men med anledning till vår befintliga lokalisation i byn, prioriterar jag garderob över balkong.

Under barndomen och de sista timmarna inför sommarlovet, kändes det som om klockan stod stilla och att lovet aldrig skulle infalla. Sedan skedde det, klockan slog hel timme och en ljuv känsla av frihet utan vare sig läxor eller tidiga morgnar under några veckor, som kunde liknas vid en evighet, genomsyrade mig. Jag var fri en hel sommar.

I vuxen ålder, råder samma frihetskänsla. Fastän inte lika långvarig, är friheten ändock lika ljuv och dessutom i ny tappning – betald. Måhända att mobilen av någon märklig anledning får dålig täckning under kommande veckorna, vilket vore synd om folk försöker få tag i mig.. Nåja, livet går vidare.

Under den sista timmen i morse, i väntan på att rapportera till dagpersonalen, slog det mig – Doughnut Day. Jag tar alla typer av mat-tema-dagar på allvar och ser det som min plikt å mina amerikanska geners vägnar att fullfölja dem. I takt med att jag började drömma om ett hav av munkar, försökte jag göra mig osynlig för högsta hönset. Fastän nästintill semi-transparent pigmentering, hann verkligheten ifatt mig och hon såg mig. Plan B, att kunna besitta - och så med ens oklanderligt nyttja - ett jedi mind trick på henne: "You doughnut need me for work within these four weeks", vore ypperligt om vi levde i en annan värld. Gudskelov kom jag undan mot alla odds, och lämnade avdelningen (i en aning högr takt förbi chefskontoret) med lättnad.

Nu börjar semestern.

Det sägs att man mognar och blir visare med åren. Ifall mognadsdelen inbegriper även hudkostymen, så kan jag intyga om att åtminstone min hy visat sig mer mogen redan, tack vare mina eminenta gener från båda sidorna. Huruvida jag blivit visare, kan vi spinna vidare på om några år, så håller jag er kvar med en cliffhanger.

Det som utmärker sig tydligast med åren är ändå preferenser, bland annat när det kommer till mat och dryck. Under barndomen var mina favoriträtter spaghetti med ketchup, korvstroganoff utan korven och McDonald’s - vilket egentligen förklarar varför jag blev som jag blev.. Nåja. Mina favoriter har inte blivit sundare när jag passerat 30 – kanske till viss del - men i överlag är ”nyttigheten” marginell.

Jag är en mästare på att finna tonvis med ursäkter till varför jag förtjänar att unna mig Hawaii med vitlökssås, ta ”en sista” skiva brieost eller ett (par) glas rödvin till spaghettin, som jag numer äter med även köttfärssås.

Som 20 åring, var jag ingen finsmakare, utan jag drack i princip första – tillsynes - bästa vin som fanns att tillgå och brydde mig föga om typ av druva. Idag, däremot, har jag mina favoriter beträffande såväl ursprungsland som druvsort. Häromkvällen, när herrn och jag var ute och åt, provade vi ett nytt vin till middagen, som vi lät restaurangägaren utse till oss. Vi blev positivt överraskade och inledde en diskussion om vilken druvsort det kunde röra sig om. Utan att känna oss helt säkra, ty vi är inga experter riktigt än, frågade vi serveringspersonalen. Efter att han stolt responderade med varumärkets titel på det vinet, övergick den unge servitörens initiala leende till ett nervöst frågetecken, för vår följande tystnad indikerade att det inte riktigt var svaret vi var ute efter. I takt med en ökad nyfikenhet i detaljer, såsom druvsort, är sannolikheten att jag ställer jobbigare frågor framöver stor. Se upp!

Idag är det vår elvaårsdag, och jag minns vår första träff som om den vore igår. Samtidigt är det som om vi känt varandra.. ja, för alltid. Av de här elva år, har vi bott under samma tak i tio år, och med det följer stunder av utmaningar, men så även starkare känslor. På många sätt formar par varandra, liksom utvecklar en god kännedom om den andra. Kännedomen om de små saker som ingen annan känner till, sådana som utmärker partnern till just sin egen partner. En slags telepatisk kommunikation börjar ta form. Den tysta, ändock tydliga kommunikationen oss partner emellan kommer väl till pass i stunder då vi må finna oss i samma sjuka, dömande eller provocerande tanke bland främlingar eller lättkränkta PK-individer till bekanta, eller om vi helt enkelt vill runda av någonstans, och planerar – telepatiskt – lika vattentäta som godtagbara ursäkter till att avvika.

Vi har stöttat och motiverat varandra i såväl nya, spännande kapitel, som i svåra tider. Även så med våra fobier. I mitt fall, har spindlar (och getingar, men hatet som jag hyser dem, liksom den reaktion jag får till följd av det, kräver avsevärt längre tid för att kunna hantera och slutligen bemästra) varit en fobi som Max stöttat mig med, i stort sett sedan de första veckorna ihop. På den tiden, stod jag knappt ut med blott vetskapen att vi hade en spindel lika liten som en punkt i typsnitt Arial Rounded MT Bold med storlek 14 på andra sidan lägenheten. Dess existens i vårt hem var skräckinjagande nog. Sedan dess har jag lärt mig acceptera punktsmå spindlar, men även större spindlar, vars många (äckliga) ben är märkbart synliga. Typiska ”källarspindlar" har jag svårt för än idag, men om jag får säga det själv, har jag blivit mycket bättre på att hantera dem – oavsett storlek.

Bloggen lever, om än så bara knappt. En mycket god vän i grannlandet Norge föreslog ett återupptagande av bloggen, som sedan 2017 hamnat i skuggan av studier och Netflix-stream. Vid ett fåtal tillfällen, har jag öppnat upp bloggen i syfte att visa - eller bevisa något för att styrka min teori - som dyker upp i ett samtalsämne. Hursomhelst, var jag övertygad om att bloggandet skulle rinna ut i sanden, tillfreds med vardagen och brydde mig föga om bloggen - tills jag insåg att jag inte längre kom ihåg lösenordet till den. Då rådde - och prioriterades - åtgärder för att lista ut det promt. Likt ett barn som åter får upp ögonen för en leksak, som han eller hon på senare tid avvisat, i samma ögonblick som en annan unge lyfter upp den. Bloggen är min utslitna, smutsiga nalle som jag klamrar mig fast vid än idag (tydligen).

Utöver min sjuksköterskelegitimation och tjänstgöring på sjukan, är det inte mycket som har förändrats sedan föregående blogguppdatering. Jag har även lärt mig att dricka ljummet/kallt kaffe (vilket förvisso hänger ihop med min nya profession, ty så fort jag hällt upp en varm kopp larmar en patient eller så ringer en anhörig), temperaturen kvittar, så länge jag får min dagliga dos koffein.

Måhända att Netflix upptar ett par timmar om dagen än, men den tjänsten ligger numera på en tredje plats, efter böckerna och experiment i köket. I experimentväg har pasta (för vem gillar inte pasta?) utgjort 95 %, men jag har även bakat såväl småkakor som tårtor. Tårtorna, som har bakats till babyshowers, har jag improviserat ihop från första äggknäckningen till sista dekoren. Estetiken tåls att övas på, men huvudsaken har varit att samtliga varit ätbara. Diskhögen som följt var oändlig, men till skillnad från mina karamellfärgade händer, var bevisen i bunkarna och matberedaren lättare att undanröja. Efter senaste tårtbaket, såg det ut som om jag antastat en smurf.